Bina på Kampavall
2013 började vi med biodling. Hela familjen; far, mor och dotter, anslöt sig till en nybörjarkurs i den lokala biodlareföreningen: Skövde bioldareförening. Genom bina fick vi inte bara en ny hobby utan också värdefulla och omtyckta vänner.
Redan i maj 2013 köpte vi våra två första samhället från Jorma och Solbritt Kurtti. Genom kontakt med dem fick vi vår trygghet. Vi kunde ringa när bina svärmade för första gången, eller när den nya drottningen skulle märkas. Det året – 2013 var det en röd prick som drottningen skulle få målad på in sköld.
Ny färg för varje år
Varje år märks en nykläckt drottning med årets färg:
BLÅTT för årtal som slutar på 0 och 5
VITT för 1 och 6
GULT för 2 och 7
RÖTT för 3 och 8
GRÖNT för 4 och 9
Vi har kunnat märka nya drottningar varje år och med de olika färgerna. Det är Maja som är säker på handen och har bra syn, som håller i drottningmärkningen. Jag är hantlangare med fångstbur för att fånga in en nyfunnen drottning och bistå med aktuell färg för året.
Två samhällen blir flera
Vi började med två bisamhällen, men snart hade de blivit fyra stycken. Vår bitillsyningsman som kom och hjälpte oss att gå igenom samhällena, langade upp några ramar med drottningceller på och föreslog att vi skulle göra avläggare.
Allt var nytt för oss, men verkligheten var vår bästa läromästare. Samt torsdagsmötena i vår biodlareförening. Vi träffades varje torsdag (och gör så fortfarande i Skövde Biodlareförening) och arbetar med föreningens bisamhällen på Aspö gård i utkanten av Skövde. Där har vi också möjlighet till möteslokal och till ett skjul att förvara vår biutrustning. I gengäld kan invånarna som bor i hyreshusen vid Aspö gård, köpa färskslungad honung. Något som är mycket uppskattat, särskilt av de som tidigare bott utomlands. Där var man inte säker på att all honung var äkta. Här i Sverige är ALL honung som köps från hobbybioldare både svenskproducerad och äkta!
Efter att ha deltagit i arbetet med bina, fikar vi och får samtidigt goda råd av de äldre biodlarna. Och så är det bara att åka hem och göra samma arbete med de egna bina som i föreningsbigården.
Att undvika svärmning
Som biodlare får man lära sig att hantera bisamhällena så att man undviker att bina svärmar. Svärmning är bina naturliga sätt att föröka sig. Men dels så blir det färre bin kvar i den ursprungliga kupan, och dels kan svärmen förolyckas eller på annat sätt gå förlorad.
Biodlarens jobb för att undvika svärmning, är att hinna se till att bina har tillräckligt med plats både för drottningen att lägga ägg och för bina att samla in nektar och göra honung. Man ser över bina ungefär var 3.e vecka för att se om de dragit upp några drottningceller. Om de gör det brukar det vara en indikation på att bina vill ha en ny drottning, att de är för trångbodda eller att de inte har något annat att göra om det är regnigt och att de är hänvisade till att stanna i kupan medan ovädret drar förbi.
Drönarutskärning
Man kan också passa på att skära ut drönare, om man satt in en ram för bina att lägga sina drönare där. Drönarna är kloner av drottningen och ska föra hennes gener vidare genom att para sig med andra drottningar som är ute på sin parningsflykt.
Drönarna tar längst tid på sig att kläckas ut som färdiga bin. Och därför föredrar binas nemesis – varroakvalstren – att lägga sina ägg i samma cell och bygga upp ett litet samhälle inne hos drönaren. När drönaren kläcks är den skadad och nya varrokvalster har funnit ett ställe att föröka sig på för att kunna sätta sig på bina och suga ut deras gula ”blod”.
Varroakvalstren dödar inte bina på en gång, men de gör dem försvagade. Därefter riskerar samhället att drabbas av virus som kan döda alla bina i det samhället.
Biodlarens viktigaste arbete är att på olika sätt försöka få ner spridningen av varroakvalster. Bland annat med drönarutskärning, vilket innebär att man skär ut kakorna med drönarlarver i. Lägger dem i frysen så att de dör eller kanske matar hönsen med larverna.
Oxalsyrabehandling inför vintern
På hösten – när alla bin som ska övervintra är utkläckta – kan man också bekämpa varroakvalsterna med oxalsyra. En ljummen vätska med oxalsyra i lämplig utspädning droppas över de olika ramarna under november – eller i december, om det dröjer med att bina sätter sig i vinterklotet.
9.000 år som tambin
Bina har funnits i tusentals år. Man tror att början till tambiet – de bin som vi numera har som husdjur – inleddes i Mellanöstern för 9.000 år sedan. Binas förmåga att samla in nektar för honungsproduktion och pollen för uppfödning av nya bin gör dem nyttiga på flera sätt.
Genom att bina får med sig pollen från en blomma till en annan, blir även blommor och fruktträd och andra odlade växer, pollinerade. Detta påverkar odlingen med ökad fruktsättning.
Mår våra tambin bra, då mår även vilda bin och humlor det. För riskerna är många för de viktiga pollinatörerna, både de tama och de vilda, främst gifter i odlingarna. De bönder som värnar om insekterna som pollinatörer, sprutar sina grödor nattetid då de inte är ute och flyger. Men gifterna kan även då påverka bina så att de inte hittar tillbaka hem till sina kupor med sin viktiga börda av nektar och pollen för att föda upp nya bin med.
Ju mer bin vi har, desto mer frukt blir det i våra fruktträdgårdar.
Klimatet påverkar våra bin
Alla talar vi om klimatpåverkan och som biodlare är det en realitet. I vår förening har vi tvingats ändra våra torsdagsträffar att sträcka sig längre in på hösten. Vi invintrar bina cirka 2 veckor senare numera än tidigare, eftersom höstarna blir varmare och vinterkylan försenas. Därmed går inte bina in i sitt vinterklot, som är livsavgörande för att de ska klara vintern.
10.000 bin övervintrar
Tambina övervintrar i samhället, vilket är ovanligt. Hos de vilda bina och humlorna är det bara drottningen som övervindrar och ensam drar upp ett ny generation varje år.
I bisamhället finns 10.000 vinterbin, som kläckts under hösten. Det är de som under hösten går in i klotet kring drottningen. De värmer och matar henne, så att hon överlever vintern och kan sätta fart och lägga ägg så snart man kommit över till vårsidan.
Men lurar då vintervädret med milda dagar och sol, kan det där värmeklotet upplösas, bina lockas att flyga ut och börja leta pollen. Och när nya dagar med vinterkyla slår till, har de inte inprogrammerat att de återigen ska gå in i ett klot för att värma både sig själva och drottningen – och de dör. Trots att kupan kan vara fylld med mat. Biodlaren kan då hitta högar av döda bin i botten på kupan, när det är dags att titta till bina på våren.
Och vädret kan vi biodlare inte göra något åt, tyvärr.
Den nyslungade honungen rinner ner i hinken. Vilken rikedom.
Honung – både till bina och biodlaren
Bina är så flitiga att de bär hem mer nektar och gör om till honung än vad de behöver för att skapa fler bin och även övervintra. Under sommaren kan biodlaren få ta del av överflödet. Och när hösten kommer, byter gärna biodlaren ut honungen mot mot sockerlösning.
Tidigare rörde biodlaren honungen i timmavis. Men numera finns det en bekvämare metod, man ympar honungen. Det innebär att man tar en burk av föregående års rörda honung och blandar den i en mindre del av honungen som ska röras. Till hjälp har man en matberedare. Den röran kallas ympen och den rörs så småningom ner i den stora tunnan med honung. Och så ändras sockerarterna sig så att all honungen blir lika len och mjuk som föregående års rörda honung.
För att honungen inte ska sockra sig så kan man påverka sockermolekylerna så att inte honungen stelnar. Det kallas för att röra honungen.
Honung – det kompletta ”läkemedlet”
Honung är inte bara lämpligt att äta när man känner att halsen blir skrovlig och en förkylning är på väg. Får man ett ytligt sår, kan en klick honung – helst nyslungad – smetas på såret som täcks med ett plåster. Läkningen går snabbt och snart är såret läkt. Vi har även använt honung på hovar som drabbats av mugg.
Man känner sig otroligt rik när man har nästan obegränsat med honung för egen del. Och ytterligare att sälja och ge bort i present t ex.
