Hundarna på Kampavall
Tulda som valp.
Vi har alltid haft hundar, både innan vi kom till Kampavall och givetvis när vi kom hit.
Med i bagaget till Kampavall hade jag taxen Pigge-Lina. Hon växte upp på Journalisthögskolan i Stockholm. På den tiden fick man hämta valpen redan när den var 6 veckor gammal.
Så Lina följde med mig på lektionerna i en Air France-bag. Där sov hon mest, eftersom hon var så liten. Men när det kliade i tänderna var det en rå morot som hon fick knapra på. Det fanns inga tuggben i affärerna då. Åtminstone inte som jag hade hittat.
Tax med diskbråck
Eftersom Lina var en tax, hade hon återkommande problem med diskbråck. Hon opererades för det på djursjukhuset i Ultuna, Uppsala. När vi kom till Kampavall, var det diskbråck i ländryggen som hon opererades för på djursjukhuset i Skara.
Under några år hade vi också en pointertik, Sanna. Tikarna var för det mesta vänner, men när någon av dem löpte, så skärptes tonen och de kunde ryka ihop och slåss. Det blev Lina som drog det kortaste strået. Och därmec många gånger som vi måste uppsöka djursjukhuset i Skara. Veterinären la in dräner i de djupa bitsår som hon fått i skinnet. Men Lina älskade att vara på djursjukhuset och kunde inte komma fort nog in genom dörrarna, trots att hon var skadad. Det bevisar att hennes behandling var ypperlig.
Jack Russell terriern Smulan
Efter Lina kom jack russellterriern Smulan in i våra liv. En underbar hund som var en i kullen av 10 valpar. Eftersom hon var så trevlig, ville många köpa valpar efter henne.
Jack Russelterrier-rasen hade på den tiden inte någon specifik rasklubb, så det var lite svårt att hitta en lämplig kavaljer. Men eftersom vi umgicks med hästfolk, och hästfolket här i Västergörland oftast hade en Jack Russell i stallet (de kom oftast med på köpet när man köpte häst från England) så hittade vi snart en lämplig match till Smulan. Han hette Arnold och var en fantastisk gentleman.
Smulanss löp var lite vagt, så vi fick ha Arnold hos oss tills det blev något. Han uppvaktade henne varje dag, men blev avvisad. Då sprang han över vägen och lekte med grannbarnen. Efter ett par veckors av troget väntande, var det så dags. Arnold fick göra tjänst. Men bara en gång. Sedan tyckte Smulan att han kunde åka hem.
Smulans åtta valpar blev riktigt berömda. Fotografen fick Nordiskt porträttfotopris. Och nog var det en bedrift att få alla att sitta kvar i och omkring korgen.
Ett språng och 8 valpar
Under mitt skrivbord fick Smulan sina första krystvärkar. Men valpen ville inte komma ut. Tack vare att hon var så liten, kunde jag lyfta över henne till köksbordet och hjälpa henne så att valpen kom ut. Den var rätt medtagen och hon slickade den torr.
Därefter lyfte vi över Smulan till Calles barnsäng. Calle som var 3 år, hade somnat i soffan, så det passade bra. Trots att det var Smulans första (och enda) kull valpar, så skötte hon valpningen helt enligt instruktionsboken. Cirka en halv timme gick det mellan varje valp. När hon fött 4 valpar, tog vi ut henne på en kissrunda och gav henne liten buljong. Sen fortsatte hon arbetet.
8 valpar blev det, 3 tikar och 5 hannar. Så underbart barnen tyckte att det var med valparna. Och även våra grannar krälade runt på köksgolvet och myste med dem. Vi behöll en valp, Syrran (hon fick namnet eftersom hon var syster till resten av valparna). Syrran blev 13 år. Men vi tog aldrig några fler valpar varken på Smulan eller Syrran.
Smulan å sin sida, bestämde på egen hand att hon ville följa med min mamma hem. Mamma hade blivit änka och Smulan kände säkert att hon behövde både sällskap och trygghet. Mamma började höra dåligt och då passade det bra att Smulan skällde när det ringde på dörren. Smulan blev drygt 12 år.
En hund på miljonen
Labbe-schäferkorsningen Maja kom till Kampavall som vuxen. Hon var en helt fantastisk hund. Lugn och snäll. Men när jag var ensam någon gång, då var en oväntat skarp vakthund som inte tillät någon att kliva ur bilen, förrän jag hade sagt okej.
Maja var dock rätt hungrig. Fanns det något ätbart i närheten, så såg hon till att det gick åt. Tyvärr hände det sig att hon kalasade på en hel kasse nyinköpta delikatesser. Jag hade haft spenderbyxorna på och köpt det mesta som var gott i charkdisken på Perssons Livs i Timmersdala. Men precis som jag kom hem, ringde telefonen och jag blev kvar i den och pratade på med min väninna som ringt. Det prasslade ute i köket, hörde jag. Men jag trodde att David eller Oscar var duktiga och hjälpte mamma med att plocka in matvarorna. Så fel jag hade.
Efter ett tag kom en bekant på besök och frågade mig där jag satt i luren: ”Får hunden äta upp maten i kassen?”
Nej, det fick hon givetvis inte. Jag fick bråttom att försöka rädda det som gick. Borta var syltan och leverpastejen och osten och prinskorvarna. Men kvar var BLODPUDDINGEN. Inte min favorit och tydligen inte hennes heller.
Maja som smeknamn
När vår dotter föddes, fick hon smeknamnet Maja, efter den kära hunden. Men till dopen blev det Marie Christine. Det blev krångligt för lilla Maja, när hon kom till skolan eller läkaren eller tandläkaren och de kallade henne för Marie. Så vi såg till att även Maja infördes i hennes pass.
Listan på hundar kan bli hur lång som helst
Jag hade sneglat på råttehundarna Dansk-Svensk gårdshund, som tidigare kallades Skånsk terrier eller helt sonika råttehund. Det är en gammal lantras som funnits på gårdarna i Sverige och runt Östersjön. Man tror att grunden är en korsning mellan terrier och pinscher. Den Dansk-Svenska gårdshunden är rätt lik Jack Russelll terriern, men har oftast ett gracilare skelett.
En valp till tröst
Jag hade fått beskedet att jag drabbats av bröstcancer. När vi var i Stockholm på Älvsjömässan med vår tidning HUNDliv, så passade jag på att gå runt i de olika rasstånden. Och givetvis kom jag till Dansk-Svenska rasklubbens stånd. Jag frågade om de kände till någon som hade en valpkull klar för
leverans. Jag fick napp på en gång. En av klubbmedlemmarna hade fått en valpköpare som backat på köpet. En liten tik på 9 veckor kunde bli min.
Efter några långa dagar på utställningen och mässan, plockade vi slutligen ihop vårt utställningsstånd och gjorde klart för hemfärd. Det var mitt i natten och jag hade övertalat valpägaren att jag absolut ville ta med valpen hem. Så mitt på natten, krälade vi runt på deras köksgolv och försökte ingjuta förtroende så att jag skulle få ta med lilla Terrie hem. I stamtavlan hetten hon Bea Babett, men hemma blev det Terrie Terrorist. En glad, underbar liten hund som hjälpte mig igenom det trista cancerbehandlingen, som pågick i över 9 månader.
Hundarna gick lösa
På den tiden lät vi våra hundar gå som de ville på tomten. Och det hände att de hälsade på hos grannarna. Det skulle bli ödesdigert för lilla Terrie. Hon hade varit med till Stockholm och levererat tidningar. När hon kom hem ville hon givetvis kontrollera att allt stod rätt till inom hennes revir. Hon gick också över till grannen, medan jag trodde att hon var bakom stallet. Vi hade haft besök av räven, så det fanns mycket att lukta på. När jag ropade på henne, kom hon springande. Samtidigt kom en bil – och körde över henne. Jag såg inte detta själv, utan vår granne kom springade och ropade: Er hund ligger på vägen!
Hon var död. Hade blivit påkörd på huvudet och överkörd över bröstkorgen. Hon blev knappt 1 år gammal. Och sorgen var tung.
Att våra äldre hundar har dött, har också varit tungt. Men på något sätt var man förberedd på det. Att en ung hund dör på detta sättet, det var nästan omöjligt att förstå.
Inga lösa hundar längre
Terries död blev en minnesbeta för oss. Sedan dess får inga hundar gå lösa på gården. Bara när man själv är med och har stenkoll på var hunden är. Annars är det koppel som gäller.
Men jag återkom till samma uppfödare som jag köpt Terrie ifrån. Och bokade en ny valp, efter samma mamma. Det skulle dröja innan jag fick den valpen. Ett drygt år tog det och sedan kom Bea Felicia in i mitt liv. Hon fick heller inte heta det som stod i stamtavlan, eftersom mitt äldsta barnbarn hette Felicia. Nej Cherry fick bli hennes namn. Cherry som körsbären på alla träden här i körsbärsdalen. Men så småningom fick hon det märkligare smeknamnet: Fjant. Det besvärade inte henne, hon kom på inkallning när jag ropade Fjant.
Om hennes halvsyster bara blev ett år, stannade Dansk-Svenska gårdshunden Fjant hos mig under sina 15 år. Hon var en suverän råttjagare och rörde inga andra djur på gården. Här hälsar hon försiktigt på hingstfölet Dante.
15 år med samma hund
Hela 15 år fick jag med Fjant. En fantastisk hund, men helt olik sin halvsyster Terrie. Vi återkom fler gånger till samma uppfödare – Ipuxuna i Handen utanför Stockholm – både när vi köpte Paulett och den senaste valpen Tulda.
Tulda är nu 10 år och precis lika underbar som de tidigare hundarna, men alla olika på sina sätt.
Alva agilityhunden
Maja fick överta sin storebror Oscars Jack Russell Alva. Alva och Maja blev ett tight team. Hon följde med Maja under hennes konstutbildning på Rosa Huset i Skövde. Maja och Alva tränade och tävlade också i agility.
Alva rycktes bort från oss genom en märklig sjukdom, som gav henne kramper. Sedan ville inte Maja ha någon egen hund på många år.
Dubbelt så stor
När Maja slutligen bestämde sig för att skaffa en ny hund, blev det en Dansk-Svensk, men en hanhund. Han fick namnet Fenris och kommer från Töreboda. Att heta Fenris kan ju få en och annan att höja på ögonbryhet, eftersom Fenris-ulven i nordiska mytologin var en av vidundren. Fenris har nog fått med lite av vidundret, för han slutade inte att växa. När Tulda vägde 7 kg (hon är en rätt liten Dansk-Svensk), stannade vågen på 14 kg (!) för Fenris.
”Man får dubbelt för pengarna om man köper hund i Töreboda” sa vi.
Diesel – enriktig staffe
Husets herre hade förälskat sig i en bekants staffordshireterrier, Hemi. När det blev dags för Hemi att få valpar, stod han först i kön att köpa en tik. Det blev den mörka brindle Diesel. Och efter några år fick hon sin första kull med valpar med en staffordshireterrier, Texas. Deisel fick 5 valpar, alla lika mörka som hon.
Två av staffevalparna med mamma Diesel njuter i solen på kökstrappen.
När Fenris kom in i familjen och växte sig så stor att han till och med kunde matcha Diesel, beslöt vi att låta dem para sig med varandra. De har alltid tyckt så mycket om varandra. Både före och efter valparna, går Diesel och väntar på att Fenris ska komma till henne när Maja jobbar.
Den tjusiga paret Fenrisoch Diesel.
Resultatet blev fem ”Staffe Gårdisar” som nu finns i halva Sverige! De är alla döpta efter mytologins vargar, precis som deras far har namn från nordiska mytologin.
