Hönsen på Kampavall
Hönor är sociala varelser. Här får jag hjälp av en intresserad höns när jag löser korsord i trädgården. Den är en ynnest att kunna ha sina höns lösa i trädgården. Tyvärr har vi fått ett högre tryck från hök, räv och mård, och vargar stryker också omkring i trakten. Så de är tryggast i sin hönsgård med nättak.
Vi har haft höns på Kampavall i över 40 år. Jag skaffade våra första höns – vita shaver – en produktionsras som jag hittade på ett hönseri strax utanför Tidaholm på 1980-talet. 10 vita höns kom jag hem med. En bekant som var på besök sa lite stöddigt: ”Så mycket besvär för några ägg.”
Ja, de här hönsen var varken besvärliga eller ett dåligt köp. De överträffade sig själva genom att under en dag lägga 11 ägg på 10 höns. De var verkligen av en högproducerande ras, Shaver Star Cross.
Så småningom kom vi att pröva på lite andra raser. De svartvita Plymouth Rock, som en hönsintresserad bekant hade hittat. De skulle båda lägga stora fina ägg och vara bra kötthöns. Att hon själv inte ville äta upp sina egna tuppar, hade hon nog inte tänkt så noga på. Hennes granne fick nacka de tuppar som hon inte kunde ha kvar och fick tuppstek som tack för hjälpen.
Västgötahöns
Kristin, som min väninna heter, hade nosat upp en hönsuppfödare som bodde strax söder om Hornborgasjön. Hon behövde fyllna på med flera Plymouth Rock. När vi kom till bonden hade han också några andra höns; svarta med svarta ben, svarta ögon och med gula kragar runt halsen. Han kallade dem ”Västgötahöns”. Jag köpte 9 sådana hönor. De lade gröna och blåa ägg!
Det finns svarta höns även idag på Kampavall Gård, men de är inte av rasen Västgötahöns utan merparten är Ayam Cemani med inkorsning av Cream Legbar och Araucana. De värper vackra ägg i patellfärgerna blått, grönt, rosa, beige och även vita.
Då fattade jag inte vilka fantastiska höns jag hade snubblat över. Detta var i mitten av 1990-talet. De svarta hönsen fick kycklingar med våra Plymouth Rock-tuppar. Hönorna var duktiga mammor, arga som bara den om man kom för nära kycklingarna. Och genom korsningen med Plymouth Rock-tupparna, så blev kycklingarnas fjäderdräkt könsvisande: hönorna fick eyeliner, tupparna hade inga sådana tecken.
De allra första kycklingarna som blev tuppar, blev alla svarta. Och riktiga sexmaniacs!
De stackars hönsen som de bodde ihop med var nästa platta av alla parningar som de här svarta ligisterna utsatte dem för. Så tupparna åkte in i ett hönshus för sig. Och snart blev det tuppslakt.
Den oundvikliga tuppslakten
Maja – som då gick i högstadiet – bad sin pappa att han skulle lära henne att slakta tuppar. Sagt och gjort – Maja slaktade 14 tuppar den hösten.
I skolan fanns det några retfulla pojkar som hon var rätt trött på. När de satte igång att retas, sa hon bara: ”Kalla mig för Tuppslaktarn!”
Pojkarna gjorde stora ögon. Menade hon att hon hade slaktat tupparna alldels själv?!
”Jajamen, jag halshögg dem med yxa! Alla 14!”
Det satte definitivt stopp för vidare retande från dessa förvånade pojkar.
Tyvärr, om man tycker att det är svårt att avliva de djur man med kärlek och omvårdnad fött upp, så kommer man till att behöva slakta det överskott av tuppar som det oftast blir när man kläcker fram egna kycklingar. Hönorna klarar inte av för många tuppar och det blir snabbt en ohållbar situation för dem. Dock så blir köttet något alldeles eget och ett bevis på att man kan klara sig helt självt. Det är hållbart.
Bra med en mammahöna
Till en början lät vi ligghönorna ruva fram kycklingarna. Så småningom köpte vi en kläckmaskin. Att ha kycklingar utan omvårdnaden av en mammahöna, tyckte åtminstone inte jag var optimalt. Så jag la ligghönorna på ägg samtidigt som jag startade kläcken. De nykläckta kycklingarna stoppade jag sedan vartefter de kom ut ur sina skal, under den ruvande hönan. Och hon gjorde ingen skillnad på vilka som kläckts under henne och de som jag petade in. Ett win-win förhållande.
Älskade brahmahöns
Till en födelsedag fick jag ett presentkort av min äldste son. Jag skulle få köpa brahmakycklingar, som jag hade önskat mig. Jag hittade en sådan uppfödare i Tidaholms-trakten och han hade leveransfärdiga kycklingar till sensommaren.
Så småningom hade vi också egna kycklingar, till och med så många att vi kunde sälja några av överskottet. Vi åkte på hönsmarknader och sålde både våra unghöns och kycklingar. Det var roligt att intresset för brahmarasen var så stort. Bland hönsen hade vi våra särskilda favoriter, som gärna följde med oss på olika lantbruksutställningar.
Maja med sin favorithöna på axeln som visar vilka trevliga familjehöns brahmorna är.
10 vackra tuppar
Vi hade 10 vackra brahmatuppar, de hade orange och gröna fjädrar och var så trevliga. De bodde i en hästbox på nätterna och gick ut i trädgården på dagarna. Jag kunde hämta dem på kvällen och så gick de i gåsmarsch in i stallet. På morgonen upprepades gåsmarschen ut till trädgården.
Dessa tuppar ville vi inte slakta, utan hade med dem till hönsmarknader för att söka nya hem åt dem. Och många köpte sig en vacker och snäll tupp. En man skulle ha de båda tupparna han köpte av oss, som prydnad på hans stora gräsmatta utanför hans eleganta villa.
Så småningom gjorde höken och räven att vi inte kunde ha våra älskade höns lösa i trädgården. Det blev alltför många som gick åt. Så det blev en inhägnad hönsgård med nättak, som skulle skydda våra höns. Men nog fanns det faror ändå. En gång kom en mård in och tog livet att flera höns. Och när nättaket blev gammalt och hade hål, så hittade höken in och kunde ge sig på våra fina höns.
