Korna på Kampavall
När arbetslivets krav inte var så påträngande längre, kunde jag fundera på den där drömmen om att skaffa en hushållsko, en som skulle förese oss med den dagliga mjölken.
Tillfället dök upp via en annons på nätet. En fjällko som var dräktig och skulle kalva under våren. Detta var i november 2014 och Maja och jag åkte till Småland för att träffa kossan Krona.
En svart och vit ko. Hon såg ut som en normal ko men med kortare ben – och inga horn.
Säljaren hade tvingats att se över sin tid och tiden med barnen var viktigare än djuren, så vi fick möjlighet att köpa världens raraste ko. Krona var 5 år och hade haft ett par kalvar tidigare. Hon var båda hand- och maskinmjölkad. Handmjölkning är det som gäller för oss.
Vi mjölkade Krona både inomhus och utomhus. Fotot togs av Caroline Roos till boken ”Vallevägens kokkonst” där vi var en av föreningen Vallevägens medlemmar som presenterade vår verksamhet och deltade med oss av bland annat matrecept.
Livet med egen mjölk började
Vi åkte och hämtade henne så fort vi kunde och hon installerades i stallet med familjens hästar. Krona tog det hela med lugn. Säljaren sa att hon mjölkade nu, men att vi kunde sina henne om vi inte ville mjölka henne just nu.
Så klart att vi ville mjölka henne. Denna underbara dryck, mjölk med all grädde kvar. Vilken lyx.
Och snart var vi igång med att göra olika sorters ost; fetaost, stekost, färskost, keso, lagrad ost. Vi separerade mjölken och fick grädde – och smör! Det var så roligt. Och efter några månader sinade vi henne, eftersom hon skulle få sin kalv i maj.
Humla som liten.
Audhumbla – den nordiska mytologins urkraft
Krona klarade kalvningen utan problem och en vit lite kvigkalv såg dagens ljus. Vi döpte henne till Audhumbla – namnet på den första livgivande kon inom den nordiska mytologin, hon som gav alla titaner och gudar näring så att de kunde växa och bygga vår mytologiska värld. Men Humla blev hennes vardagsnamn.
Ambitiös avel
Humla är en medveten avelsprodukt av Kronas tidigare ägare. Pappan är en kanadensisk jerseytjur med eftertraktade egenskaper och sperman var ”sortsorterad” – alltså den hade blivit separerad så att de spermier som ger kvigor samlas upp och koägaren kan vara säker på att få en kvigkalv. Det fungerade. Eftersom tidigare ägare var intresserad av att göra ost, så bedömde hon att en korsning mellan fjällko och jersey skulle ge optimal mjölk, när kalven väl blivit vuxen och fått sin ege första kalv och börja ge mjölk.
Mjölkning varje dag
Humla åt och jag mjölkade. Mjölken räckte till och blev över. Snart blev det alldeles för mycket mjölk. Till och med hönsen fick lyxen av att serveras mjölk och havre.
Jag gick en kurs i ystning. Något vi redan testat på, men kunskap är lätt att bära.
Vi har inte varit så flitiga med att betäcka våra kor varje år. Vi har dock fött upp 2 kvigor samt ett par tjurkalvar. En blev gårdstjur på en liten fin gård med många fjällkor samt ett omtyckt mejeri med gårdsförsäljning i Blekinge. På Facebook kan vi följa tjuren Schacks vackra avkommor. Kvigorna har vi sålt till en gård som ville ha betesdjur och som tyckte att kor var roligare än får.
Det är viktigt att hinna med och orka ta hand om mjölken som produceras och kalvarna som föds. Så som mest chillar Krona och Humla i hagen numera.
En vacker dag skulle vi vilja ge oss på ett experimentellt att försök att måla gården med mjölkfärg, av mjölk från våra egna kor! Kanske även pigment från våra egna marker?
