Skolhuset
I vägkorsningen på vägen mellan Lerdala och Timmersdala – vägen som går utefter Billingens nordvästra kant – ligger den lilla byn Kampavall. Här fanns förr både ett mejeri och en lanthandel. Ännu tidigare träffades traktens invånare här på marknaden som hölls varje höst. Då ”åkte man till Kampavall för att byta käring”. Ett känt uttryck som gått från generation till generation. De som var anställda som pigor och drängar på gårdarna, kunde byta jobb lagom till Mickelsmäss och ta en ny anställning på en annan gård. Det gjorde man i just i anslutning till höstmarknaden i Kampavall. Förutom att byta käring, så såldes och köptes såväl kor som hästar här.
Många barn och många skolor
Uppe i trakten runt Kampavall fanns det många hemman och därmed också många barn. Skolorna var många. Bara mellan Lerdala och Berg fanns ett flertal skolor. Redan under mitten av 1800-talet började barnen i Sverige att få undervisning och kom till skolan under några veckor på året.
Två likadana skolhus
Fotot på skolan i Kampavall är fotograferat under slutet av 1980-talet och hämtat från boken ”Kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer i SKÖVDE kommun” av Thomas Carlquist, Skaraborgs länsmuseum samt Skövde kommun. Boken finns på biblioteket.
Samtidigt monterade man ner den lilla småskolan i Långesäter som hade uppförts under 1800-talet. Bräda för bräda tog man ner och byggde upp den mindre skolbyggnaden invid den stora skolan i Kampavall. Med Långesäterskolan följde också dess lärarinna Svea Svensson, som kommit som nyutexaminerad lärare under 1920-talet och som arbetat i samma skola så länge som den användes.
Lärarinnan Svea Svensson och hennes klass framför det lilla skolhuset, som flyttades från Långesäter ner till Kampavall i samband med att det stora skolhuset byggdes. Den lilla skolan är numera riven och ersatt av ett boningshus på samma plats.
Fotot är hämtat ur häftet ”ABC i Berg Krönika om skolorna i Bergs, Lerdala, Böja och Timmersdala socknar sammanställd av Kerstin Elfstrand” och utgiven av Norra Billingens Hembygdsförening.
Flera ägare
När skolan i Timmersdala byggdes på 1960-talet behövdes inte de små lantliga skolorna längre.
Skolorna såldes därmed. Den i Kampavall till en man med många projekt. Han ödelade bland annat den fina mönsterträdgården, som skolläraren i den stora Kampavall-skolan byggt upp. Kvar finns dock fortfarande akaciorna, en av skollärarens många spännande växter.
Akaciaträden, som bara var ett fåtal när vi kom hit för över 40 år sedan, har under åren vuxit till en fantastisk lund. Att sitta i akaciaträdens skugga är skönt för både kropp och själ. Bina älskar akaciablommorna. De här träden är inte äkta akacior, utan kallas för falsk akacia, Robinia pseudoacacia. Äkta akacior klarar inte vårt nordiska klimat.
Den nya ägaren ville ha en annan typ av trädgård med bäck och damm – helst en pool. Eftersom det inte fanns något vatten som naturlig korsade trädgården, ordnade han det med artificiella medel samt lät dumpa några stora stenar, så att det blev lite mer vilt.
Det blev dock inte så långvarigt, liksom inte heller ägarens lamptillverkning i skolan.
”Elefantehuset”
Snart såldes skolan till en dansk läkare. Skolhuset kallades då för ”Elefantehuset” och blev ett populärt besöksmål för ägarens vänner. Men snart tröttade läkaren på att bo på landet och övergav skolan – som blev till salu.
”Härliga Skövde”
I Dagens Nyheter hittade vi annonsen om ”Härliga Skövde” – ett försök att locka småföretagare att flytta från storstaden ut på landsbygden. Det nappade vi på.
Regeringen hade samtidigt beslutat om en ny myndighet, förlagd till Skara, som skulle ägna sig åt hästar. Plötsligt blev Skara med omnejd ännu mer ett hästcentrum – vilket passade oss, som fyllde tidningen HÄSTEN med allt som handlade om hästar i landet.
Skolan i Kampavall blir redaktion
Till salu var bland annat Skolan i Kampavall med 2 skolhus och en ekonomibyggnad, som hade varit dass åt skolbarnen och en tvättstuga i södra delen. Den första privata ägaren hade gjort om dassdelen till stall. En mycket sliten och illa åtgången byggnad.
När vi kom för att se vad de hade annonserat ut i den stora dagstidningen, såg vi att de här husen skulle passa oss perfekt. Jag ägnade hela min tid till att framställa Tidningen HÄSTEN, landets äldsta hästtidning. I Stockholm fanns det inte så mycket hästar, även om Mälardalen hade åtskilliga hästuppfödare. Det är på landsbygden en hästredaktion passar bäst och här i Västergötland finns det hästar och hästägare över allt.
Dessutom fick man mycket hus och mark för pengarna i jämförelse med trakterna i och runt Stockholm. Nu skulle vi slippa onödigt långa resor ut på olika hästevenemang i landet . Och de vardagliga resorna från förorten in till centrala Stockholm, där Hästens redaktion fanns vid Tegnérlunden, slapp vi också. Året var 1981 och vi hade hamnat helt rätt.
Kampavall skola blir redaktion och tryckeri
Efter några år blev det dyrt att låta trycka tidningen i Skara. Vi måste se oss om efter ett annat alternativ. Husets herre, som är hovslagare, tyckte att man nog skulle kunna trycka själv.
Ett våghalsigt projekt, som tog oss från tryckning med en enfärgspress 1985 till ett fullskaligt 4-färgstryckeri med bokbinderi och etikettering.
30 år senare, 2015 gjorde vi vårt sista tryck – den vackra boken ”Vallevägens kokkonst” – en alltigenom närproducerad produkt.
IT-bubblan gjorde tidningar omoderna
Efter 30 år med hårt arbete, var det inte längre lönsamt att ge ut tidningar eller att trycka med den teknik och utrustning som vi hade.
Människor ville läsa sina texter på datorn. Annonsörerna ville synas på webben.
Det blev billigare och bättre att trycka med andra metoder. Kostnaderna att framställa tidningar översteg nu intäkterna.
Det blev tyvärr dags att backa ur, vilket kostade pengar utan att ha någon verksamhet som finansierade den här reträtten.
Detta inverkade menligt på underhållet av det stora mäktiga skolhuset. Taket hade vädrets makter gått hårt åt. Och utan ekonomiska resurser kunde vi inte stoppa ödeläggelsen.
Omöjlig situation
Jag sökte stöd från olika instanser som hade kulturella intressen på sin agenda. Men ingen visade något intressen.
I Sverige är man orolig för att någon ska kunna sko sig själv genom att få ett stöd; att någon skulle ha en privat fördel av ett sådant stöd.
Att ingå i stödprojekt som krävde att vi skulle kunna bidra med en större del av kostnaden själva, var inte möjligt. Vi hade fullt upp med att betala oss ur de kostnader vi redan hade inför avbrytandet av utgivningen av tidningarna.
Skolhuset idag
Idag ser det stora skolhuset ledsamt ut. Det har klassats som en saneringsbyggnad som ska rivas. Men det finns fortfarande möjligheter och drömmar om hur man skulle kunna rädda huset och använda det till något helt annat.
